Maken var konstig idag. Vi hade bestämt träff på Triangeln för att drickaen kopp kaffe. Jag hade shoppat med väninnorna hela dagen och jag tänkte att han kanske var lite sårad för att jag var lite sen.
Men han sa ingenting om det. Samtalet flöt inte alls, han var tystlåten. Jag föreslog att vi skulle flytta oss lite så vi fick tystare platser i cafeterian, så vi kunde prata. Han gick med på det men var tyst i alla fall.
Jag frågade om han hade bekymmer och han svarade: - Inget speciellt.
Jag frågade om det var mitt fel att han var tystlåten och han svarade: - Det är inget du behöver bekymra dig om.
På vägen hem sa jag att jag älskade honom, han log och fortsatte att köra. Jag kunde inte förstå hans beteende och jag vet inte varför han inte svarade på min kärleksförklaring. Hemma kände jag att min man hade försvunnit långt bort, som om han inte längre ville hitta mig. Han bara satt och glodde på TV och verkade långt borta. Till slut gick jag och lade mig och maken följde efter, efter en stund.
Förvånande svarade han på min kärlek och på mina smekningar. Vi älskade, men han kändes fortfarande långt bort. Kände att jag inte längre orkade, så jag tog upp saken med honom, men märkte att han redan somnat. Grät mig till sömns. Jag vet inte vad jag ska göra. Är redan säker på att han har ett förhållande med någon annan. Mitt liv är en katastrof.
Ett blad ur makens dagbok, lördag kväll;
Timrå IK förlorade idag, men jag fick i alla fall knulla.
